en måndag i mars

Så blev det ändå ett intervallpass idag trots att jag hela dagen känt mig seg och trött, har dessutom kört en del tunga pass förra veckan. Kombinationen för mycket mat och dryck samt för lite sömn innan första arbetsdagen efter lovet kändes som tillräckligt för att jag skulle stanna hemma ikväll, lägg därtill en (kanske) kommande förkylning och risig kista så fanns det tillräckligt med negativa parametrar för att stanna hemma.

Det som vägde upp förutom att det var ett tag sedan jag körde intervallträning var vädret. Det kalla blåsiga vädret gjorde sitt för att dämpa lusten till att springa. Således kan många av ovan nämnda skäl vara psykologiskt sprungen ur den ovälkomna marssnön. Hade jag känt mig seg, trött och ovillig att springa i strålande solsken och plusgrader hade jag vetat att kroppen inte är redo för ett tungt pass. Nu var det istället ett miserabelt väder och bara att knyta på sig skorna, dra på sig vinterstället och ge sig ut.

Oturligt nog så verkar inte krigsguden vara med mig även detta år utan det första som hände var att magen sa ifrån. Jag fick springa en och en halv timme då kroppen helst av allt ville lämna ifrån sig matrester (förhoppningsvis). Sprang ändå ett tempolopp i 3.50 fart i uppförsbacke något jag får vara relativt nöjd med under omständigheterna. Eller kanske inte.