Lätt är nedstigandet i underjorden:
natt och dag står den öppen, mörka Plutons port;
men att gå tillbaka i sina egna spår och återvända till ljuset,
det är konst, det är vedermöda. (Hic Opus, Labor Est)
Tillfriskandet är verkligen mödosamt men jag är i alla fall på väg tillbaka in i de levandes skara även om det är konst och vedermöda. Ovanstående stycke handlar om när hjälten Aeneas frågar sibyllan i Cumae hur han ska ta sig ur dödsriket. Det kan således te sig något pompöst att citera för en enkel lärares konvalescens ifrån en vanlig, men ack så ihärdig, influensa. Speciellt om man läser fortsättningen:
Några få, gudasöner, har lyckats
antingen för att de har älskats av den välvillige Jupiter
eller för att de lyfts högt av sina egna lysande hjältedåd.
Det är förvisso högtravande men i mitt numera feberfria (om än svaga) sinne så knyter detta ihop det vi arbetade med i historian under höstterminen; antiken och svensk stormaktstid. Synd bara att vi inte såg alla avsnitten av Jag, Claudius.
