Detta är faktiskt ett problem vi delar med många av er elever. När den flitige eleven kommer hem efter en intensiv dag i skolan med läxor och prov i ryggsäcken så är denne kanske inte så sugna på att sticka iväg till biblioteket och låna den där boken som er lärare rekommenderade i slutet av förra historielektionen.
Vi behöver läsa annars fastnar blir vår kunskapsbank väldigt fragmenterad för att låna en dataanalogi. Jag brukar framförallt tipsa mina historielever att intressera sig för historiska faktaböcker eller skönlitteratur för den delen då det man hinner med under ett par 100-poängskurser är väldigt lite. Men samma argument gäller naturligtvis i andra ämnen såsom ekonomi och samhällskunskap för att nämna de som är mest intressanta. Vi lärare ger er en grund som ni själva måste fylla på.
Följande bok och författarrekommendation riktar sig till den historieintresserade eleven som känner sig mogen för något riktigt tungt, jag tänker framförallt till er som går i trean och inte fick läsa Historia C.
Njuter man av både intressanta och i viss mån provokativa analyser och ett slagkraftigt språk så rekommenderar jag verkligen E.J Hobsbawm. Hobsbawm föddes i Alexandria som då tillhörde det brittiska imperiet 1917. Han var en jude som levde i Berlin under Hitlers maktövertagande och har sedan 60-taet varit en av världens mest inflytelserika historiker. Vissa historiker kallar honom för Manitou efter en gud.
Peter Englund en av Sveriges främste historiker som dessutom sitter i Nobelkommittén har skrivit detta om Hobsbawm "Till och med när han misslyckas är han strålande. Karln borde få nobelpriset." Jag är besviken på att han inte ha fått det med tanke på att Hobsbawm är 91 år gammal så känns det verkligen att det är dags.
Sedan unga år är Hobsbawm övertygad marxist något som naturligtvis präglar hans forskning och hans böcker. Hobsbawms använder marxismen som analysverktyg. Detta gör inte hans böcker mindre intressanta utan ger ett väldigt bra perspektiv då vi inte som så ofta får "segrarens bild av historien". Hobsbawm skriver själv angående borgligheten under 1800-talet:
"Själv lär jag väl inte helt kunna dölja en viss avsmak, kanske rentav ett visst förakt, för den tidsålder som skall behandlas här; men samtidigt mildras dessa känslor av en ärlig beundran för dess materiella prestationer och en ärlig strävan att förstå det jag inte tycker om"
Det är enligt mig en väldigt god utgångspunkt.
De böcker som är mest kända är Hobsbawms "tidsåldertrilogi". Där han går igenom det långa artonhundratalet det vill säga från franska revolutionen fram till nittonhundratalet. Det är i svensk översättning:
Revolutionens tidsålder (1789-1848)
Kapitalets tidsålder (1848-1875)
Imperiets tidsålder (1875-1914)
De är några av de bästa böckerna jag någonsin läst. Hobsbawms penna är både lärd, skarp och rolig. Eller vad sägs om denna analys av varför Napoleon III inte var någon "stor" ledare: Napoleon III var dessutom inte ens galen.
Dessa böcker tillhör den högre allmänbildningen och jag rekommenderar dem starkt till er antingen att ni läser nu eller om några år.
I övrigt har Hobsbawm även skrivit om det korta nittonhundratalet (1914-1989) som han kallar ytterligheternas tidsålder.
På äldre dar har Hobsbawm skrivit ett slags bokslut:
Interesting Times: a twentieth-century life (2002)
Nu på slutet har han publicerat två synnerligen negativa böcker om den nya världsordningen:
Globalization, Democracy and Terrorism (2007)
On Empire: America, War, and Global Supremacy (2008)
Som gammal marxist ser Hobsbawm inte ljust på framtiden. Jag kan gärna utveckla mina synpunkter angående Hobsbawms storhet och svaghet för er som orkat läsa så är långt och är intresserade av denne nestor.
Salve...
