Det måste sägas

Så är det åter fredag, åter helg men först en tung arbeit, arbeit arbeit fas.
Jag har egentlgen inte tid för detta inlägg men jag måste få detta ur mig. Jag har gått omkring och burit på detta under en längre tid. Jag kunde inte sova igår kväll på gund av det men nu ska det ut! Nu måste jag publicera min topp fem tv-serier!

En lista över de bästa tv-serierna är egentligen mer definitiv än över de bästa böckerna. Det finns över ett hundratal riktigt bra böcker medan de riktigt bra tv-serierna är relativt få. Förutom de jag har med på listan är det högst tio stycken som är värdiga att nämna. Ett axplock av dessa är black adder, six feet under och the office.

Här kommer således de objektivt (ja det är ingen subjektiv lista utan detta är de bästa tv-serierna) fem bästa serierna rangordnade:

I) Jag, Claudius
Emperor Augustus: You know Claudius I am a bit of a republican too.



II) Seinfeld
Det är som om Mozart gjort en sitcom. Seinfed är 90-talet. Independence George!!


III) Red Dwarf
Denna märkligt okända brittiska science-fiction komedin är underbar och har en av de allra största anti-hjältarna någonsin Arnold Judas Rimmer!


IV) Sopranos
Om Seinfeld är 90-talet så är Sopranos 00-talet.


V) South Park och Simpsons
Ok jag tar den feges väg ut men det går inte att välja mellan Cartman och Homer, det låter sig helt enkelt inte göras



Det går även att kolla in serierna på imdb.com. Naturligtvis har alla över nio i betyg...

Slutligen välkommnar vi Kenta till bloggosfären!

Plats 4

Tiden flyter allt fortare vad hände med januari? Snart är det slut på 2009...
Är det en tretioårskris som närmar sig.

Nåväl efter en dag med enbart tvåor är det dags för plats fyra på listan:



Warda av Sonallah Ibrahim

Egentligen borde det räcka att skriva att det handlar om en kvinnlig arabisk che guevara som strider i Dhofarkriget 65-75. Handlingen utspelar sig parallelt mellan den kvinnliga gerillasoldaten Warda i upproret mot den reaktionäre sultanen Said bin Taimur och författarens alter egos på jakt efter henne på 90-talet.

Miljön och dialogerna är underbara (något som kanske förhöjdes då jag läste den på plats). Ta bara denna diskussion mellan författarens alter ego och en saudisk diplomat inför första gulfkriget och Omans position inför invasionen av Irak.

Saudiern: Vad vill egentligen Qaboos?
Huvudpersonen: Han kanske bara vill bygga upp och modernisera sitt land i fred?
Saudiern muttrar något och beställer in en whisky.

En annan bok som hade kunnat platsa på listan är George Orwells underbara Burmese Days. En höjdare en absolut höjdare.

Listan så här långt:

4. Warda
5. American Psycho, Snabba Cash

Topp 5: Skönlitteratur

Då Andreas påbörjat sin episka fem i topp lista över skönlittratur så är det bara att följa hans exempel. Vad annat kan jag göra, alla andra arbetar...
Sedan hoppas jag att det kommer en lista om fackliterattur så att jag kan placera Hobsbawm på hans rättmätiga plats. Det går alltid att diskutera olika poänger och parametrar när det gäller sådana här listor. Det är i princip omöjligt att göra en fullständig lista. Det är alltid någon bok eller genre som saknas. Min tanke med nedanstående lista är att ge ett axplock från olika literaturstilar. Att blanda och ge. De flesta böckerna ska dessutom utan problem kunna avnjutas av våra kära elever.

Nåväl börjar ifrån botten:
V

American Psycho och Snabba Cash






Detta är två böcker som påminner mycket om varandra då de utspelar sig i pengastinna miljöer Manhattan 1989 och Stureplan 2006. Dessutom är huvudkaraktärerna giriga och saknar moraliska dubier. American Psycho handlar om aktiemäklaren Patrick Bateman som blandar sitt själslösa work hard play hard livstil (Bateman har stenkoll på vilken slipsknut som ska användas vid rätt tillfälle och när man ska dricka vilket mineralvatten)med att att vara seriemördare.

Snabba Cash handlar om Stureplansbratt-wannabeen JW som börjar sälja knark för att upprätthålla sin glamorösa livstil. Ödet för samman honom med förortskillen och rymlingen Jorge och de kommer tillsammans försöka nå nya marknadssegent för narkotika försäljningen.

Båda böckerna skildrar miljöerna på ett otroligt verkligt sätt. Det känns som att vara på plats. Blandningen företagsekonomi och dekadent leverne lockar naurligtvis den cyniska sidan av mig och båda böckerna är lysande. American Psycho är även en psykoanalyisk djupdykning medan snabba cash främst lever på miljöbeskrivningen, de kvicka dialogerna och den snabba handlingen.

Noch einmal...

Så är jag till slut tillbaka. Utan större förvarning drabbades jag av en arbeit, arbeit, arbeit fas och har fått lägga bloggandet åt sidan för att rätta arbeten och förbereda lektioner. Jag vet att vissa har problem med den prioriteringen men till styvende och sist är det sådant arbete som betalar hyran. Då kapitalanskaffningen på annat håll har gått segt de sista månaderna så har jag inte mycket val.

Jag har till och med haft planer på att helt avstå bloggen och satsa all energi på mitt lärarkall. Detta låter sig emellertid inte göras då jag har ögnat igenom de garguantiska blogginsatser som Sebastian och Tom frambringat. Jag lyfter hatten för deras prestation. Dessutom har Andreas och Tobbe varit flitiga och som alltid kommit med intressanta infall. Stefan har... Vi får helt enkelt glömma Stafans blogg den närmsta tiden...

I vissa kurser (läs: alla) brukar jag prata om globaliseringen och teknologiutvecklingns löften och hot. Just nu upplever jag själv detta på ett brutalt sett. Jag har till skillnad ifrån tidigare westinare tillgång till direktsänd Tennis från australien i bästa möjliga format (HD) men kan inte njuta av skådspelet då jag måste gå till arbetet för att kunna betala kalaset. Cui Bono?


Förvägras arbetaren

Om vi bortser från arbetets lutherska förbannelse så tycker jag det mesta går frammåt just nu på skolan. En hel del roliga saker kommer att inträffa inom det snaraste bland annat filmklubb och fotboll. Inte för att vi får glömma FekB, FekA (inte att föväxla med fekalie), Matte B, Internationell Ekonomi för att nämna ett axplock av de viktigaste kurserna här på skolan men det är kul att det händer lite andra saker här på vårt kära Humanus.

P.S. Jag har äntligen fått händerna på The World in 2009.



P.P.S För övrigt är jag förvånad att det bara var Stefan som såg storheten i mitt senaste inlägg... Var är du Maurits?

Dagen efter

Så var det dags för Obamas installationstal
Som väntat var det ett gediget arbete men levde inte riktigt upp till de astronomiska förväntningarna. Kanske en försmak av Obamas presidentskap som vi numera upplever.

Det är ju så att alltd när man har extremt höga förväntningar (Milleniumskiftet, Allsvenskan 2008, en upphaussad film) blir det ofta ett antiklimax. Blev det inte bättre än så här? Medan saker man inte har så höga förväntningar på ofta kan bli positiva överaskningar. Så var det verkligen med den 87-åriga pastorn och medborgarrätskämpen Joseph Lowerys tal. Väldigt låga förväntningar följdes av en stor positiv överaskning. Avslutningen var lika humoristisk som genial:

"Lord, in the memory of all the saints who from their labors rest, and in the joy of a new beginning, we ask you to help us work for that day when black will not be asked to get in back, when brown can stick around, when yellow will be mellow, when the red man can get ahead, man; and when white will embrace what is right. Let all those who do justice and love mercy say Amen. Say Amen "

Följ länken för hela talet:http://se.youtube.com/watch?v=7pEH37JIgBU

Det var för övrigt kul att han fick hålla ett tal då han innan varit rätt kritisk till Bush. Inför denne sade han följande på Correta Kings (änka till Martin Luther) begravning 2006:

"We know now there were no weapons of mass destruction over there. But Coretta knew and we know that there are weapons of misdirection right down here. Millions without health insurance. Poverty abounds. For war billions more but no more for the poor!"


Lowery


Slutligen; borde det inte vara en nationell helgdag idag?

Tisdag eller Kentas triumf eller nyckeln till en playlist eller inte blir det...

Ave,

Så var det återigen dags för en ny dag på Humanus. Som vanligt glider jag numera in vid åttasnåret. Jag känner mig lite osäker då inga fasta kafferutiner har satts upp för den nya terminen och en del nygamla kolleger har tillkommit, kollegor som för mig är ett osäkert kaffekort. Direkt vid ingången möter jag emellertid Kenta som ler ett litet underfundigt leende. Jag ökar takten vill komma in på arbetsrummet så fort som möjligt, vågar inte riktigt hoppas, kan det vara möjligt? Öppnar dörren och där står det en full kanna färskbryggt kaffe!!

När vi sedan alla tillsammans tagna av de starka känslorna inmundigar vårt kaffe så kommer återigen tanken "Det blir inte bättre än så här".

Bra jobb Kenta!

Den uppmärksamme läsaren av denna blogg ,eller snarare den som har på volymen på sin dator, har antagligen noterat att jag har lagt till en playlist. Detta har sin främsta inspirationskänsla i Christoffers eminenta blogg och playlist som jag lyssnar på ibland företrädesvis när ovan nämnda Christoffer har lektion med Stefan. Den rätta känslan infinner sig då.

Jag ändrade några låtar igår och varje låt har sin förklaring:

* Three Doors Down började jag lyssna på när jag läste i ett reportage av Englund att det är en av grupperna de amerikanska soldaterna i Irak lyssnar på(eller lyssnade på reportaget har numera några år på nacken och musiksmak förändras som bekant något som är plågsamt klart för en gymnasielärare.)

* Weeping Willows lyssnade jag en hel del på då jag läste Vargas Llosas underbara bok bockfesten om Trujillo (den hårdförde diktatorn på dominikanska republikens) sista dag i livet och efterföljande maktkamp. Så varje gång jag lyssnar på I'm falling in love tänker jag på Trujillos bilfärd mot sitt oblida öde...

* Sertab är en protest över att utbudet av musik från mellanöstern verkar otroligt skralt på playlist.

* Alexander the Great lyssnade jag på när jag som gymnasist skrev mitt historia A opus om Alexander den store. Ett arbete som förövrigt inte fick högsta betyg då min lärare ansåg att jag inte skrivit något om Alexanders svagheter och negativa inverkan på sin omgivning. Så faller ödets lott....


Alexander


Somewhere in time

Slutligen; bättre blir så än här

Måndag

Ännu en måndag i januari. Det är nu när jul och nyårsfirandet är över som januaritröttheten eller till och med januaridepessionen kan slå till.
Ljuset och våren är på väg men är ännu långt borta. Finns det då något som kan lysa upp tillvaron? Här är några ljusglimtar i januarimörkret.

I) Äntligen är Andreas och Kenta tillbaka

II) Imorgon är det slutligen dags att begrava W epoken och gå in i Obamas tidevarv. Det kommer en blogg som fokuserar på W nu i veckan

III) Australian Open börjar idag!

IV) Varje helg kan vi njuta av världens bästa fotbollslag FC Barcelona

V) Vi får lön på fredag!

Är det något som saknas?

Till sist....



Ord kan inte beskriva denna känslosamma bild

A bold piece

Det kan alltid vara nyttigt att försöka sätta in sig i andras sätt att tänka. Speciellt då du har svårt att förstå hur de kan tycka som de tycker. Därför är det alltid nyttigt att inte bara läsa böcker skrivna av människor med ungefär samma åsikter som en själv.

På grund av detta och det faktum att jag njuter av att se Fox News kunde jag inte hålla fingrarna borta när jag såg Bill O'Reillys nyutkomna bok ”A Bold Fresh Piece of Humanity” på en Wal-Mart affär i Arizona nu i höstas. Bill O'Reilly är en konservativ ikon i USA och är programledare för det famösa (eller infamösa om man nu vill) tv-programmet O'Reilly factor.


En bok

Förutom sin talkshow där O'Reilly utan dubier men relativt partiskt skoningslöst granskar ”makten” i sin ”no spin zone”. Tänk en konservativ Janne Josefsson gånger tio. Av det lilla jag sett av O'Reilly tidigare hade jag inga högre tankar om honom utan såg honom mer som en rabiat högerman.

Efter att ha läst boken och följt O'Reilly så har bilden nyansrats något. För det första Bill O'Reilly har faktiskt både utbildat sig och arbetat som journalist. För det andra O'Reilly är ingen politruk som många andra Foxmänniskor utan följer sin övertygelse och kritiserar såväl republikaner som demokrater (även om det naturligtvis mestadels är demokrater som får sig en känga). O'Reilly kritiserar till och med den numera så hyllade Reagan. O'Reilly följer sin övertygelse att som någon slags rättrådig man med sunda värderingar försöka avslöja ondska var den än finns.

I övrigt finns det inte så mycket positivt att säga om boken. Tanken med boken är att förklara O'Reillys politiska och moraliska åsikter genom att läsaren får följa hans uppväxt från att ha blivit kallad a bold piece of humanity fram till att ha blivit en maktfaktor i USA. Tyvärr är hans anekdoter från barndomen inte särskilt intressanta utan direkt torftiga, O'Reilly verkar faktiskt ha levt ett rätt så tråkigt liv. Inte heller förklarar de på något sätt hans utveckling (eller brist på utveckling) som människa. O'Reilly tycks ha bestämt sig för sina åsikter och tro (katolik) vid fem års ålder och sedan stått fast vid dem. Det man måste ge O'Reilly lite cred för är att han helt tog avstånd ifrån Flower Power rörelsen på 60-talet det kan inte ha varit lätt.

Det som slutligen får mig att distansera mig från O'Reilly är att han desavuerar Jerry Seinfeld, Larry Davids och David Chase skaparna av Seinfeld respektive Sopranos. Anledningen att han gör detta är att O'Reilly tror att de lurat honom och resten av tittarna i det sista avsnittet av de två tv-serierna. O'Reilly förstår dem inte.

”You may remember that in the final of Seinfeld, the wacky cast wound up in some small-town jail. It was not funny. After nine years of clever writing and brilliant comedic acting, Seinfeld`s closing act rivaled Petticoat Junction in witty payoff. So what the heck happened?”

Med tank på att båda dessa avsnitt är geniala (tillsammans med sista avsnittet av Six Feet Under helt klart det bästa jag sett på tv de senaste åren) så förstår jag ingenting. Har O'Reilly helt undgått att förstå dessa serier innan, han påstår att han njutit av dem fram till sista avsnittet och isåfall har han ingen bokredaktör som har kunnat tala honom tillrätta? Det finns tillfällen som man verkligen sätter kaffet i halsen kan det vara möjligt, tycker han verkligen så här?

Slutligen kan nämnas att O'Reilly har arbetat som gymnasielärare ett yrke han tyckte mycket om även om han såsom så många politiker ser yrket som ” a calling not a profession” (varför är det alltid folk som inte arbetar om lärare som har den inställningen? Kan det ha något med lönen att gör?) O'Reillys syn på ordning och reda är kanske lite annorlunda än här i Sverige….

One day a blond girl called me Bill in front of the class. This was against school rules, since all teachers were to be addressed as Mr., Mrs., or Miss. In my mind , the girl had intentionally misbehaved for two reasons: attention and the thrill of it all.
I had prepared myself for this. Before the school year started, I had mapped out a game plan to handle what was sure to be some challenging behavior. I was the new, young teacher on campus. Even in my callow youth, I knew boundaries would have to be quickly established or chaos would ensue.
Understanding that discipline is useless without respect (I think I got that from the Sidney Poitier movie To Sir, with Love), I coolly appraised the young girl who had just used my given name.

Miss Jones [an alias], why don`t you explain to the class why you addressed m by my first name when you know that is a breach of etiquette?” I kept my voice calm but authoritative. The “breach of etiquette” line threw her.
“Uh I don’t know, “
“So let me get this straight. You decide to break school rules, taking time away from the class, and you don´t know why? Am I understanding you?
Panic swept across the girl`s face, which was deeply reddening. Every kid in the class was staring at her. What started as an attempt to diminish the inexperienced teacher had somehow gone horribly wrong. She sat there mute.
“Okay, Miss Jones here´s what´s going to happen,” I said sharply. “You are going to write a five-hundred-word composition explaining your actions here today. This will be due tomorrow. If you behave yourself, I`ll keep your work private. If you do not, I will read it to the class. Are we clear?”
“Yes, Mr. O'Reilly.”
”Good”
That was it. Word of Miss Jones’s smackdown spread throughout the Pace campus like fire ants on spilled maple syrup. After that I had little trouble in the classroom. Every student in the school immediately understood that, when Mr. O. was involved, humiliation might be just one stupid comment away.


Tuff lärare

Slutligen kan jag ge er ett exempel på O'Reilly i högform…

Det blir inte bättre än så här...

Det finns bilder som faktiskt uttrycker mer än 1000 ord. Denna bild är en sådan.



Glatt öppet hus önskar vi här uppe

One more week

En vecka kvar innan Obama svärs in som USA's president. En vecka kvar till vårterminen börjar.

Obama har som bekant en väldigt allvarlig ekonomisk situation att försöka lösa. För att göra detta har han värvat ett första klassens ekonomiteam. De har arbetat fram ett stimulanspaket som är väldigt ambitiöst och till och med förespråkas av W.

Vissa republikaner och konservativa demokrater tycker naturligtvis att planen är för ambitiös att staten verkar spendera för mycket pengar. Nobelpristagern Paul Krugman kommer med en annan intressant invändning, planen borde vara större.


Krugman

Krugman menar dessutom att det är mycket mer effektivt att satsa pengar på att bygga ny infrastruktur än att sänka skatter. Således mer projekt mindre skattesänkningar. Jag instämmer men som alltid är det svårt att helt rensa bort ideologiska övertygelser när det gäller ekonomi. Krugman som politiskt befinner sig till vänster, för att vara amerikan, har tidigare varit en övertygad Hillarysupporter. Skulle en ekonom med lutning mer åt höger kommentera så skulle denne med all sannolikhet förespråka sänkta skatter. Ekonomi är ingen exakt vetenskap och det är lätt att ens personliga ideologi präglar ens ekonomiska analys även om du är Nobelpristagare . Detta har lett till katastrof både under vänster som högeregimer. Därav svårigheter att luta sig mot så kallade ekonomiska experter eller som den burmaniske juntaledaren Ne Win sa efter att misslyckats med sin burmanesiska statssocialism ”Jag försöker lyssna på mina ekonomer men den ena säger en sak medan den andra något helt annat”


Hade problem med ekonomer...

Tisdagen rullar annars på som vanligt. Kaffet serverades, som alltid, kl.08.00. Jag väntar ivrigt på de för dagen hemmasittande bloggarna Andreas och Tobbe ska publicera djupsinniga blogginlägg. Jag ber också på förhand om ursäkt för att det inte blir någonting om Hobsbawm denna vecka…

Söndagen 11/1 en sorgens dag (nästan)

Söndagens fotboll började i sanning inte bra, först vinner det onda ManU mot Chelsea och plötsligt ligger ManU bäst till i ligan. Samtidigt förlorar det goda Atletico hemma mot Bilbao och tappar i racet mot Champ League platser. Inte blir det bättre av att Real enkelt avfärdade Mallorca. Mer eller mindre deprimerad sätter jag mig ner och ser Barcelona tappa sin 1-0 ledning till att ligga under med 2-1 och inser att det här är en av de där dagarna då gudarna hånskrattar åt oss vanliga dödliga.

Barca kommer emellertid igen och vinner med 3-2 och har nu åtta raka bortasegrar vilket är rekord i La liga. Med tanke på den underhållning som Valencia och Villareal bjöd på i deras 3-3 match får man vara nöjd med helgens fotboll. En helt underbar match som hade allt inklusive ett felaktigt domarbeslut som gav Villareal straffspark som Rossi förnämligt sköt för att kvittera till 3-3 bara någon minut efter att Valencia gjort 3-2. Underbart! Villareal behövd verkligen ett poäng efter alla dessa uddamålsförluster.


Till sist...


Kan det bli bättre än så här?
En alldeles underbar måndag i januari

Back in business, back in business

Efter den första dagen då man mest gått omkring och känt sig förvirrad. Vad gör jag här? Så börar man komma in i de gamla spåren igen. Kaffet kokas återigen till klockan åtta och läraren går ånyo iväg för att sprida sin hett eftertraktade kunskap och snart är det helg!

Många runt om i världen ser just nu fram emot den 20:e januari då Barack Obama slutligen svärs in som förnta staternas 44:e president. Här på Humanus kan vi emellertid fira en dag tidigare då de förlorade sönerna Andreas och Kenta återkommer den 19:e. Andreas har redan börjat förbereda sin Eriksgata genom att starta upp sin egna Humanus blogg: Tankar från....

Som samhällskunskapslärare kommer man ändå på något konstig sätt sakna W. Hur många lektioner har inte hans person och politik givit? Här kommer några roliga W citat:

"Information is moving. You know, nightly news is one way, of course, but it's also moving through the blogosphere and through the Internets."

"I did not want to go to war. Saddam Hussein forced me"

"First, let me make it very clear, poor people aren't necessarily killers. Just because you happen to be not rich doesn't mean you're willing to kill."

Vi är tillbaka...

Skolan är i gång igen och nyheten om att CC-House gått i konkurs har fått oss alla att bli chockade. "Galenskap" var kanske den bästa beskrivningen av det.

Förutom den vanliga sorgen att inte längre vara fri tror jag att de flesta av oss ändå tycke att det ändå är rätt kul att vara tillbaka, sedan är det inte så långt kvar till sportlovet..

Igår samlades för övrigt USA´s största hjärnor(?) för en liten lunch

Nytt år nya bloggar?

Efter att ha tillbringat julveckan uppe i Umeå är jag sedan årsskiftet tillbaka i det nu rätt så kalla Lund. Förutom att ha ägnat helgen åt att umgås med släkt har jag även hunnit med att läsa ett par böcker. Fru fortuna gav mig via gåvor möjligheten att läsa de senaste alstren av Hobsbawm (On Empire) och Englund (Stridens skönhet och sorg). Två författare som jag ju redan hyllade för någon vecka sedan. Den första boken är en i huvudsak jämförelse av dagens USA och det brittiska 1800-tals imperiet en jämförelse som visar sig halta betänkligt och det andra en skildring av första världskriget från 19 olika individer som var med om det. Behöver jag nämna att båda böckerna var strålande?


Julafton i Umeå 2008

Jag har även läst eller snarare hört Håkan Nessers Berättelsen om Herr Roos. Vanligtvis läser jag inte speciellt mycket deckare men brukar göra ett undantag för Nesser som dels skriver bra (han är ju gammal gymnasielärare i svenska) och även har en del att berätta förutom själva mordgåtan. Tyvärr var inte denna bok lika intressant som de två tidigare i barbarotti serien (Människa utan hund och En helt annan historia). Jag har också nyligen avslutat Pär Nuders rätt så roliga självbiografi (Stolt men inte nöjd). En recensent tyckte att boken borde heta (stolt men ganska bitter) och kanske är det så. Att som finansminister offentligt bli desavuerad som ”den unge Nuder” av sin gamla kompanjon Göran Persson kan inte vara kul och inte heller att bli utmanövrerad av Mona Salin. Själv trivdes jag ypperligt under 1996-2002 när Sverige styrdes av firma Persson-Nuder (statssekreterare) och har alltid tyckt att Nuder varit något underskattad kanske framförallt i vänsterkretsar.


"Den unge Nuders vackra anlete"

En intressant del av Nuders bok är Sveriges roll i fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina 2000 (innan den lika famösa som fruktlösa dito på Camp David samma år). Nuder var inte bara delaktig i dessa utan har ett särskilt förhållande till Israel då hans bäste vän är just Israel. Nuder beskiver den religiösa (och för många sekulariserade svenskar svårförklariga) dragningskraften i Jerusalem. Jag har själv känt den då jag besökte staden just samtidigt som ovan nämnda fredsförhandlingar i Camp David. Då dessutom staden blivit ännu mer religiöst präglad sedan dess (fler ultraortodoxa judar flyttar in medan de sekulariserade israelerna rör sig mot Tel Aviv) måste staden vara en väldig märkvärdig upplevelse just nu. Studiebesök är i vår?

Året slutade och började just med den eviga konflikten mellan just israeler och palestinier, denna gång främst mellan Hamas och Israel. Några israeler och många palestinier får sätta livet till i denna tragiska spiral. Vems är felet? Vilka är de goda och onda i denna konflikt? Det är faktiskt precis som Nuder skriver. Båda har rätt! Utifrån vems synvinkel du argumenterar kan du komma fram till att ”vi” har rätt. Det är just det som är problemet i hela denna konflikt. Sedan finns det naturligtvis en enorm mängd olika aktörer och förutsättningar som hela tiden komplicerar det hela. Jag har inte plats eller ork för att redogöra hela konflikten och detta är väl inte heller forumet för det (finns det intresse prata med er samhälls- och /eller historielärare). Däremot kan det noteras att båda har rätt (till viss del) även i denna senaste kraftmättning. När Barak Obama besökte Israel i juni sade han ”If somebody was sending rockets into my house where my daughters sleep at night, I am going to do all in my power to stop that. And I would expect Israelis to do the same thing” Obama är för övrigt stark Israelanhängare även om denne inte nämnde Israel som en av de USA´s tre viktigaste allierade på en fråga (vilket han snart fick ångra i det extremt Israelvänliga USA). Just detta använder Israel som argument: Vad hade du gjort om någon skickade raketer mot dig och dessutom säger att du inte har något existensberättigande? Vilket i sig är ett bra argument vad hade en svensk regering gjort om Danmark började beskjuta Sverige med raketer och sa att Sverige borde förintas (liknelsen haltar Pehr Gahrton använder i dagens Sydsvenskan istället hade du bombat ett hus i Malmö bara för att ta ut en mördare, även denna jämförelse missar sitt mål men illustrerar hur lätt det är att misstolka varandra).


Gaza 2009

Nu är ju sanningen lite mer komplicerat än så. Israel har isolerat Gazaremsan från omvärlden vilket gör att befolkningen lider oerhört så Hamas kan hävda att de är de som blir anfallna av Israel. Att sedan Israels attack har mer med valkampanj (val i februari regeringen med Kadima och arbetarpartiet i spetsen måste visa sig tuffa för att ha en chans mot högerpartiet Likud, anfallet mot Gaza har redan visat sig ge resultat) och att visa att de fortfarande trots debaclet i Libanonkriget 2006 är att räkna med är en annan sak. Hur det hela slutar är svårt att sia om. Israel kan knappast ockupera hela Gazaremsan men kan kanske förhandla fram ett för Israel förmånligt fredsavtal med ett isolerat och kanske till slut stukat Hamas? Eller så blir det liksom 2006 en triumf för fienden (då Hizbollah nu Hamas), Hamas situation är dock något sämre än Hizbollah, hur mycket sämre är svårt att säga men den som lever får se. För att följa utvecklingen rekommenderar jag Nathan Schachars krönikor på Dn.se eller varför inte Al-Jazeera alternativt Jerusalem Post

Fortsatt trevligt lov