- Polen 2004 och framåt
Den 1:a maj 2004 blev Polen tillsammans med nio andra länder medlemmar i EU vilket var ett stort steg för den polska nationen. EU kan ses som det sista steget (om man inte räknar med EMU-samarbetet) i Polens närmande Europa. EU är, eller bör åtminstone vara, ett skydd mot Ryssland och ett sätt att få en mer västlig identitet, det vill säga att lämna den gamla öststatsidentiteten bakom sig. De flesta polacker hoppas också att EU ska hjälpa till och öka det ekonomiska välståndet såsom det har gjort för Spanien och Irland. Detta främst genom att handeln blir lättare genom den gemensamma EU-marknaden, över två tredjedelar av Polens export och en nästan lika stor andel av importen sker inom EU. Tyskland är Polens i särklass största handelspartner (Dessutom försvann hindren för jordbruksexporten till EU genom EU-inträdet). Men också att rent konkret få EU-bidrag. Polens ekonomiska utveckling efter det kommunistiska sammanbrottet var redan innan EU-inträdet varit lysande. I genomsnitt har ekonomin vuxit med cirka fem procent per år. Stora delar av kommunisttidens tunga industri har idag avvecklats, medan konsumtionsvaruindustrin och tjänstesektorn har utvecklats. Det kvarstår naturligtvis fortfarande en hel del problem innan Polen utvecklat en helt modern ekonomi bland annat lider man av stor arbetslöshet och en stor del av befolkningen är fortfarande lantbrukare eller arbetar i olönsamma industrier. Dessutom har den finansiella krisen satt käppar i hjulet för den polska ekonomin även om man absolut inte är lika illa ute som Lettland och Ukraina.
En debatt i Sverige inför Polens EU-inträdde var ”den polske rörmokaren”. Det vill säga rädslan för att polska arbetare, som arbetar för lägre löner, skulle komma till Sverige och ta våra jobb (i framförallt bygg och reparationsbranschen) eller helt sonika leva på svenska bidrag. Till och med den tidigare så entusiastiska statsministern Göran Persson (som ju varit med och drivit igenom östutvidgningen av EU 2001) uttalade sina farhågor. Nu har det inte blivit någon större anstormning till Sverige. Föga förvånande föredrar de flesta polackerna att leva i Polen framför att gå på bidrag i Sverige. Emellertid har många byggnadsarbetare flyttat utomlands för att arbeta. Så många att Polen nu lider brist på byggnadsarbetare
Den politiska makten i Polen har efter kommunismens fall ständigt växlat. Inget parti har lyckats hålla regeringsmakten i mer än en mandatperiod. I och med att partierna är nya så finns det inga större organisationer bakom dem och väldigt få har någon större partiidentitet. Detta har lett till att partierna lovar mer än de kan hålla (populistisk politik) och då folket ser att de inte lyckats med sina vallöften väljer de något annat parti. Valet 2005 vanns något överraskande av partiet Lag och Rättvisa (Prawo i Sprawiedliwość PIS) med tvillingarna Lech och Jarosław Kaczyński i spetsen. Innan valvinsten var tvillingarna mest kända för deras skådespelarinsats i filmen ”de två som stal månen” (1962). Kort efter parlamentsvalet blev Lech vald till president och sommaren 2006 tillträde Jarosław som premiärminister (något han lovat att inte bli om brodern Lech blev vald till president) vilket cementerade tvillingarnas maktställning i Polen.
Kaczyńskitvillingarna
Lag och Rättvisa har rönt stor uppmärksamhet i Europa, tyvärr ingen positiv sådan. Före valet 2005 skrev bland annat den tyska tidningen Frankfurt Allgemeine att den för första gången någonsin föredrog ett postkommunistiskt parti då alternativen (bland annat Lag och Rättvisa) var så usla. Partiets traditionella värderingar (mer inflytande för kyrkan, hårdare lagar mot abort, en viss tendens till homofobi) har inte fallit det sekulära Europa på läppen. (Idag åker många polacker till Sverige för att göra abort medan det på 60-talet var tvärtom.) Inte heller Kaczyński brödernas tro på USA (Polen är ett av få länder som fortfarande har trupper i Irak) och dess fördömande av den planerade rysk-tyska pipelinen i Östersjön har övertygat deras europeiska grannländer. Ser man till historien så är egentligen inga av dessa åsikter särskilt förvånande. Dessutom blev Lag och Rättvisa liksom sina företrädare varse om att den polska väljarens dom är hård och de förlorade makten i det senaste valet till den nuvarande premiärministern Donald Tusks Medborgarplattformen (Platforma Obywatelska, PO). Även medborgarplattformen är ett kristdemokratiskt parti men betydligt mer inriktat på en liberal ekonomi än på strikta religiösa påbud och populistiska utspel mot andra länder. EU är med andra ord betydligt bekvämare med Tusk än Kaczyński.
Det viktiga för gemene man torde i vilket fall som helst, liksom i alla andra länder, vara att den polska ekonomin visar sig vara tillräckligt robust och flexibel att frodas i globaliseringens tidevarv. Det finns mycket som talar för det (ung och välutbildad befolkning, bra geografiskt läge mitt i Europa) men även en del hinder (hög arbetslöshet, gammal industri och jordbruk, rörig politik).
