Förutom att förlora pengar och spelat golf har helgen ägnats åt gamla filmer och böcker. Jag har så att säga reparerat en del kulturella luckor.
Följande litteratur och film avhandlades eller slutfördes åtminstone under helgen:
Cloverfield (2008)
I am Legend (2007)
Seutonius: Kejsarbiografier (121)
Machiavelli: Fursten (1513)
Om vi börjar med filmerna var mina förväntningar högst på Cloverfield som utan att jag satt mig in i marknadsföringen verkade vara en höjdare. Hela filmen är sedd utifrån en videokamera som en av personerna använder från början för att göra en avskedsfilm åt in kompis som ska flytta till Japan i ett halvår, filmen utspelar sig på Manhattan (var annars?). Detta är ett nygammalt grepp men känns i början positivt och filmen verka kunna bli en upplevelse. Efter ett tag kommer dock känslan har jag inte sett det här hundra gånger förut? En Godzillaliknande varelse i Manhattan… Ett försök att mot alla odds rädda tjejen han är förälskad i… osv… osv…Förutom den autentiska (och således ibland också tråkiga) känslan av att det är en verklig ögonvittnesskildring finns det ingenting som lockar med denna film.
I am Legend hade jag inga förhoppningar på alls. Jag var först intresserad av att gå och se den men avskräcktes av min yngre broders hånfulla ”Hela filmbudgeten går åt Will Smiths lön” kommentar. Därför blev jag positivt överraskad av de stämningsfulla miljöerna i ett öde New York där alla utom Smith antingen är döda eller zombieliknande varelser. Den kärleksfulla relationen mellan Smith och dennes hund Sam får mig att direkt vilja gå och köpa hund. Det är en vacker film även om specialeffekterna lämnar en del att önska men för mig är handlingen viktigast. Sen är väl slutet ingen höjdare....
När det gäller Seutonius kejsarbiografier är väl den stora frågan varför har jag inte läst den för flera år sedan. Jag är nu äldre än Caligula var när han rycktes ifrån oss och nästan lika gammal som Nero när han nedsteg till Hades. Jag har ingen bortförklaring…
Kejsarbiografier är en något bristfällig översatt titel då den första porträtterade personen Julius Ceasar ju aldrig var en kejsare. Boken avhandlar likväl denne plus de efterkommande elva potentater fram till den olycksalige Domitianus (inte att förväxla med den likaledes olycksalige Commodus som vi kan se i ”Gladiator” eller dess överlägsna förlaga ”The fall of the Roman Empire”)
Förutom att Kejsarbiografier är en huvudkälla till den tid boken avhandlar (ca 60 f. Kr till 96 e. Kr) så är den extremt rolig att läsa. Förutom de mer famösa kejsarna ur den julisk-caudiska ätten (exempelvis den Gudomliga Augustus, Caligula och Nero) får läsaren lära känna Vespasianus och dennes söner. De vita Ceasarum innehåller flera minnesvärda citat och handlingar som när Vespasianus känner att döden närmar sig, menar att en kejsare måste dö stående och kämpar sig upp för att dö i armarna på dem som stödde honom. Hans son den gode Titus som när han låg till bords kom på att han under dagen inte hjälpt en enda medmänniska utropade ”Mina vänner jag har förlorat en dag!”. I övrigt gläds mitt störda ekonomsinne av att så otroligt mycket som handlade om ekonomi även under Romarrikets glansdagar.
Någon som definitivt har läst sin Seutonius är Machiavelli. Dennes bok fursten är en slags handbok i ledarskap främst riktad mot furstar i renässansens Italien och är även ett frihetsapell till det ockuperade Italien. Boken är emellertid en god grundkurs även för dem som aspirerar på att vara goda ledare idag. Även om det självklart är så att allting som var sant på 1500-talet inte gäller idag. Det som är extra intressant för den historiskt intresserade är att Machiavelli använder exempel både från antiken och från 1400-1500-talen. Machiavellis bok har ibland beskrivits som cynisk och rå. Ordet Machiavellisk används oftast i betydelsen cynisk och känslokall. I själva verket är boken väldigt modern. Det handlar om realismens intåg på arenan. Det är den realistiske fursten som ställs mot den idealiske som i princip alltid hamnar i problem.
Till slut; Då Kill Bill Vol. 1 (2003) och Star Wars: Episode III - Revenge of the Sith (2005) visades samtidigt på tv i lördagskväll slogs jag återigen av hur bra Kill Bill är och hur exceptionellt dålig Star Wars är.
