Eftersom några av mina favoritsysslor under lediga dagar golf (mitt stora sår på handen måste läka) och poker (vill inte sätta pengar på spel då min koncentrationsförmåga inte är på topp) har helgen verkligen varit slö.
Förutom att promenera lite och umgås med fru och katt har jag mest tittat på sport och läst The Economist. Jag gillar Economist mycket på grund av dess djup och bred, tidskriften behandlar i princip all världens politik och ekonomi. Dess omfång är nästan skrämmande, efter att ha ägnat ett antal timmar med nyaste numret (13/6-2009) inser jag att jag har mer än halva kvar, trots att jag har plöjt igenom EU-valet (sex sidor plus ledare), Gordon Browns miserabla läge, USA:s fortsatt växande skuld, krisen i södra Sudan, Kina och Indiens växande flottor med mera inser jag att jag har mer än halva tidningen kvar att läsa. Jag har inte läst om Brasiliens ekonomi, om den islamitiska rörelsen i Uzbekistan och är bara halvvägs igenom den 16-sidiga specialrapporten om Euron. Förutom bred och djup så gillar jag det torra språket ”studies show that Americans are less Stakhanovite than they think” är ett exempel från veckans nummer.
Naturligtvis är tidningen vinklad (åt höger) och har liksom andra tidskrifter gjort en del fadäser bland annat stött George W Bush i valet 2000 och dennes krig mot Irak 2003 något som Economist senare erkänt varit ett misstag. Denna vinkling kan man emellertid råda bot på genom att även läsa New Left Review eller varför inte Le Monde diplomatique som numera även finns på svenska…
Som trogen Economist läsare kan jag i år se fram emot specialrapporter om Texas, arabvärlden, Indonesien och världsekonomin. Allt vad en samhällsnörd kan önska och mer därtill…
