Bortom 9/11: en post-"war on terror" värld?

2006 kunde du alltid rädda en lektion i samhällskunskap, internationell ekonomi eller historia genom att nämna George W Bush. Detta följdes av ett ramaskri av förakt och misstro mot den allt mer olyckliga presidenten. Som lärare fick man då spela djävulens advokat och försöka öka förståelsen för världens enda supermakt och dess presidents politik.



Detta var väldigt roligt och intressant men Bush och hans War on Terror är inte längre ett publikfriande lektionsämne. De som börjar ettan i år var ungefär nio år när USA inledde sin ockupation av Irak och sju när Muhammed Atta och hans anhang genomförde ett av historiens mest spektakulära terrordåd, samt sex år under W's kontroversiella vinst över Al Gore i det uppmärksamma presidentvalet 2000. Bush och hans tid är numera historia för gymnasieleven anno 2010. Sic Transit Gloria Mundi, Mikael Westin.

Kriget mot terrorismen fortsätter emellertid inte minst i Afghanistan och 2010-talet kommer att präglas av de beslut som togs under Bush-eran. USA och för all del resten av världen har inte förändrats enbart för att USA (med en relativt liten majoritet) valt Barack Obama som president. De politiska och ekonomiska utmaningarna för världens ledare och befolkning är legio och det kommer minst sagt vara en intressant tid att leva i, tänk bara på den teknologiska utvecklingen och den globala uppvärmningen. Hur kommer världen se ut 2020?

Kort sagt det kommer finnas otroligt mycket intressant och viktigt att diskutera, uppleva och lära ut i framtiden men det kom mer antagligen inte vara lika lätt och komiskt som under George W Bushs era. Sedan har vi i och för sig alltid Fox News.

För den som redan är på hugget inför 2010-talets utmaningar kan följa den amerikanska sjukvårdsdebatten. Varför inte börja med att läsa Krugmans eminenta blogg:The Swiss Menace

Rubriker

De två huvudrubrikerna i dagens svenska medier "Prinsessan Madeleine har förlovat sig" och "Ny husarrest för Aung San Suu Kyi" är båda lika intetsägande. Den förstnämnda eftersom jag inte bryr mig och den senare då det var så väntat.

Efter min och Annas resa i Myanmar 2007 så har det hänt en hel del, tyvärr i princip bara negativa saker i en nation som redan lidit så mycket de senaste 50 åren. Först det i slutändan misslyckade munkupproret bara någon månad efter vi lämnade landet och sedan orkanen Nagris som tog upp emot 200 000 liv och lämnade nästan en miljon hemlösa. Sedan har vi med nästan förstrött intresse kunna följa skenrättegången mot oppositionspolitikern Aung San Suu Kyi som anklagas för att ha släppt in en amerikansk man som simmade till hennes hus som hon satt i under hennes dåvarande husarrest.

Finns det då ingenting positivt att säga om landet som levt under militärdiktatur sedan 1962 (en av de mest repressiva), har en av världens sämsta sjukvård, bnp siffror, och så vidare…

Jag måste säga att jag älskar landet: Folket, naturen och kulturen. Som vanligt finns det en förklaring till landets nuvarande skärseld. Det är inte så att Ne Win 1962 på ensam hand kom på idén att förstöra en blomstrande demokrati. Utan problemet ligger kanske främst i kampen mellan de olika folkslagen i Myanmar något som förstärktes av britterna med deras härska genom att söndra princip under kolonialtiden. Landet har mer eller mindre befunnit sig i inbördeskrig sedan självständighetsdagen 4 januari 1948 och detta ledde till en allt större och mäktigare militär. Skulle det gå att lösa de etniska konflikterna (vilket är på väg) så finns det en fantastisk potential i landet. Såväl naturresurser som turistmål är legio. En timmes bilfärd från Bangkok finns det stränder i Burma som är minst lika spektakulära som i Thailand. Tempelområdet Bagan är tillsammans med Angkor Vat och Borobadur en av de tre största i Sydostasien osv..osv... En viss ekonomisk tillväxt kan redan skönjas i den numera lite friare ekonomin under Than Shwee som smörjs med kinesiska investeringar.



Västvärldens ekonomiska bojkott av Myanmar kan stå sig dyrt när landet så småningom börjar närma sig sin potential. Då får de västerländska företagen ge sig in i en marknad där kinesiska och indiska företag haft decennier på sig att etablera sig. Först måste emellertid en del gordiska knutar lösas...

Sätt på kaffet

Så befinner man sig återigen på ovanvåningen här på Humanus. Har jag någonsin varit borta? Tiden nalkas för ännu en termin, ännu ett läsår i den pedagogiska verkstaden som vi tillbringar så stor del av vår vakna tid med att sköta om, förnya och vid visa tillfällen till och med att förbättra.

Nu tycker jag däremot att de som kan letar upp en bra bok, kokar en god kopp kaffe (har ni inget Aceh eller Java kaffe så ta för all del något annat) och njuter av lugnet före stormen. Dyker ner i en annan värld och lär oss någonting om inte annat om oss själva. Förhoppningsvis kommer det en reseskildring från sommarens Odysse så småningom under rubriken "Bland cheeseheads, orangutanger och Bintang" men vem vet vad ödet vill. Inte ens Zeus kan helt styra framtiden.

Vale Humanus II

Sista dan på jobbet imorgon väntar Singapore och Sumatra, jag blir borta sex veckor så bloggen stänger den också. Nu på läsårets sista självande dag hade det kanske varit lämpligt att sammanfatta den gågna tiden, alla dessa lektioner, möten, prov, och så vidare...

Sommarlättjan har emmellertid infunnits sig och jag väljer istället att se frammåt och gör det med ett enda ord: Fotbollsgolf.

På återseende.

Måndag igen...

Så kommer äntligen frågan: Kaffe?

Klockan närmar sig ett och jag har väntat hela dagen på att någon ska fråga men så äntligen kommer Tobbe och frågar om vi vill ha kaffe. Underbart...

Nu kan vi glömma Italiens förnedring och det faktum att Tiger ligger sex slag efter i US Open. Nu kan vi se fram emot fruktbar Matteplanering med Johan och att Sverige ska ta sig till Semifinal i U21 och snart får även den hårt arbetande läraren ta semester...

Vi får dessutom inte glömma att Tiger Woods är världens största idrottare...

Tomhet

Idag finns inte Stefan mer på Humanus. Trots att vi vetat om att han var tvingad att sluta igår trodde vi aldrig på det, vi trodde alltid att han på något sätt även idag skulle sitta vid sitt stökiga skrivbord och styra upp kaffekokningen. Men nu är det slut, 1965 finns inte mer, och vi har förlorat vår klippa som bar om inte skolan så åtminstone ovanvåningen på sina breda axlar.
Den pedagogiska furan är borta och kvar finns endast en av hans gamla matlådor.


Stefan Nordqvist på Humanus Gymnasium 2008-2009 In memoriam

Lata dagar

Äntligen blev det helg och jag har fått tillbringa två dagar av konvalescens hemma. De dagar jag var på skolan var rätt så krävande med studenten som ett högljutt crescendo. Nu förstår jag hur lätt det kan vara att gå in i väggen när du arbetar på en sådan intensiv arbetsplats som en skola ändå är.

Eftersom några av mina favoritsysslor under lediga dagar golf (mitt stora sår på handen måste läka) och poker (vill inte sätta pengar på spel då min koncentrationsförmåga inte är på topp) har helgen verkligen varit slö.

Förutom att promenera lite och umgås med fru och katt har jag mest tittat på sport och läst The Economist. Jag gillar Economist mycket på grund av dess djup och bred, tidskriften behandlar i princip all världens politik och ekonomi. Dess omfång är nästan skrämmande, efter att ha ägnat ett antal timmar med nyaste numret (13/6-2009) inser jag att jag har mer än halva kvar, trots att jag har plöjt igenom EU-valet (sex sidor plus ledare), Gordon Browns miserabla läge, USA:s fortsatt växande skuld, krisen i södra Sudan, Kina och Indiens växande flottor med mera inser jag att jag har mer än halva tidningen kvar att läsa. Jag har inte läst om Brasiliens ekonomi, om den islamitiska rörelsen i Uzbekistan och är bara halvvägs igenom den 16-sidiga specialrapporten om Euron. Förutom bred och djup så gillar jag det torra språket ”studies show that Americans are less Stakhanovite than they think” är ett exempel från veckans nummer.



Naturligtvis är tidningen vinklad (åt höger) och har liksom andra tidskrifter gjort en del fadäser bland annat stött George W Bush i valet 2000 och dennes krig mot Irak 2003 något som Economist senare erkänt varit ett misstag. Denna vinkling kan man emellertid råda bot på genom att även läsa New Left Review eller varför inte Le Monde diplomatique som numera även finns på svenska…

Som trogen Economist läsare kan jag i år se fram emot specialrapporter om Texas, arabvärlden, Indonesien och världsekonomin. Allt vad en samhällsnörd kan önska och mer därtill…