pre-Red Alert

Tobbe och Christoffer har varit på mig om ett blogginlägg angående Red Alert så vi glömer fotbollen (starkt jobbat MFF), valborg (starkt jobbat studenter) och svininfluensan för ett tag och fokuserar på dataspelens underbara värld. Denna blogg var tänkt att handla om Red Alert men allting har ju sin förhistoria och min förhistoria när det gäller dataspel heter shoot ´em up. Passar detta inte kronologiskt så kan jag bara konstatera att Umeå under 90-talet var postmodernistiskt, det var innan vi gick in i den postlitterära perioden.

Det finns ett antal dataspel jag ägnade en stor del av mitt liv åt under 90-talet. Det första var självfallet Wolfenstein 3D (1992) ett av de absolut första first person shooter spelen i historien. Spelet gick ut på att skjuta en massa nazister i ett slott. Hemma hade vi inte tillräckligt med datakraft för Wolfenstein utan det fick bli hos en klasskompis. Mycket roligt även om den riktiga inlevelsen saknades kanske för att vi alltid satt fyra stycken runt datorn...


Efter Wolf så följde det spel som gav den största spelupplevelsen för mig någonsin DOOM (1993). Sommaren 1993 ägnades åt att smyga in hos en bortrest granne och spela DOOM. Ibland med kompisar, ibland utan, alltid med förevändningen att jag ska ut i det fina vädret. Grafiken och spelupplevelsen var helt annorlunda än i Wolfenstein ID Software hade tagit dataspelen till en ny era.


Sommaren 1993 handlade om att såga ihjäl helvetesyngel som inträtt vår värld genom teleporteringar mellan Phobos och Deimos.

Nej nu är det mat...