Hej Hopp

Servus,

Den trägne lärarbloggsläsaren har kanske märkt att bloggandet varit skralt på sistone. Detta beror till stor del att vi har mycket annat för oss. Ni vet lektioner, resurstider, pilar och dylikt. Det beror även på att det förts en del diskussion om lärarbloggens vara eller icke vara på skolan.
Jag hade tänkt skriva en slags förklaring till min bloggs existens. Ett bloggens svar på "You have been granted the greatest gift of all the gift of life. Justify yourself"

Sedan tänkte jag...shiiit pallla...
och nöjer mig med att skriva detta. Min blogg är inte alltid akademisk saklig och följer inte alltidslaviskt diverse kursmål. Det är i själva verket aldrig fallet. Jag skriver ner mina personliga betraktelser av världen, skolan och försöker då och då komma med något tänkvärt. Ibland kan man riskera att lära sig något och någon gång kanske man till och med roas av att läsa bloggen, ibland skriver jag bara oväsentlgheter som endast kan underhålla de närmast berörda om ens det.

Det övergripande syftet är att få läsaren att komma närmare mig som människan bakom den stränga lärarmasken. Ibland kan min blogg även vara sarkastisk...

Miljödiktator?

Miljön är av förklarliga själ alltid på tapeten nuförtiden. Det kan vara en rekordvarm sommar, skogsbränder i Australien, urvattnade klimatmål i diverse politiska församlingar osv, osv. Här på Humanus kan vi läsa en del tänkvärda inlägg på Andreas Blogg. Personligen är jag naturligtvis både intresserad och bekymrad över vår framtid även om jag inte är fullt så nedstämd och berörd som jag kanske borde vara. Jag tror i grund och botten att mänskligheten kommer att klara av även denna utmaning alternativet är helt enkelt helt ofattbart, även om Fermis paradox gör att vi torde vara nervösa.

Nåväl min fråga är egentligen klarar vårt politiska system av de påfrestningar som den globala uppvärmningen ställer oss inför? Vårt demokratiska system har hela tiden byggt på framsteg för medborgarna. Vem röstar på en politiker som istället erbjuder drakoniska åtgärder för att rädda miljön.

I fredags la Mads Mikkelsen (den danske skådespelaren) fram idén om en diktator för att rädda miljön. En miljödiktator. Denne skulle fungera ungefär som i det republikanska Rom, den får mer eller mindre obegränsad makt under en begränsad tid. Då kan denne genomföra de åtgärder som behövs utan att ta hänsyn till vare sig opinion eller lobyister. Eftersom maktinnehavet är tidsbegränsad ska inte heller diktatorn ha något egetintresse, åtminstone inte i teorin.

Ideén är varken ny eller Mads Mikkelsens egen utan har florerat under en lång period. Frågan är behövs det en sådan lösning? Eller är demokrati heligt?

Den 15 Mars för 2053 år sedan mördades för övrigt den störste diktatorn av dem alla Julius Ceasar.. Anledningen? Han strävade efter för stor makt...
Efter följde ett inbördeskrig som efterträddes av över 400 års kejsarstyre.

Var var det nya Real?

Först och främst; jag har aldrig gillat Real Madrid i själva verket hyser jag en viss ovilja för att inte säga förakt inför klubben. I den globala kampen mellan ont och gott har de emellertid blivit en allierad under devisen min fiendes fiende är min vän. Det handlar just nu om att undvika fyra engelska lag i kvarfinalerna i Champions League. Jag bänkade mig med ett stort mått av tillförsikt framför den numera platta dumburken. Givetvis var jag inte lika tänd som den pånyttfödda Glenn ”Il proffessore” Strömberg som verkligen njuter av att numera få åka runt på de största matcherna, vilken högtidsstund för en fotbollsälskare…, men det faktum att det nya Madrid vunnit nio raka matcher och Liverpool saknade Gerrard borde väl ändå betyda att Europas forna gigant skulle kunna avfärda det formsvaga Pool men icke. Den gamle (?) Mikael fick inte se det nya Madrid. Eller var det tvärtom?
Var det nya Real bara en chimär skapad av ett halvhyfsat försvarspel och ett anfallspel som visserligen var ett snyggt bländverk mot spanska bottenlag men slog sig slätt mot ett ultradefensivt Liverpool? Hursomhaver ser det illa ut. Det ser mycket illa ut...

Jag söker jag mig till Tyskland och Bayern för att återfå min tro. Ska Ribery och Toni kunna rubba de engelska lagen? Eller ska denna vår bli ytterligare en Canossavandring för den ödmjuke fotbollsälskaren...


liberator?

En ny Mikael

Ännu en vecka, ännu en onsdag. Den andre Mikael har ersatts av den gamle Mikael men är det nog? Alla dessa pilar, rättningar och förberedelser... Är den gamle Mikael verkligen redo för detta? Redan igår svajade han till på skoltid och framförallt höll allting på att krackelera på kvällen där Inter och Barca båda var nära förlust... Illa nog att Roma föll och att Atletico fick 2-2 hemma. Hade Mikael orkat med ännu en arbetsdag om Inter förlorat?

Frågan är; räcker den gamla Mikael till eller behöver vi rekrytera en ny Mikael?
En tuffare, hårdare Mikael med större arbetskapacitet. En Mikael som aldrig blir sjuk och aldrig missar en pil. En Mikael som varje dag springer tre mil till och från arbetet i alla väder. En Mikael som älskar att skriva åtgärdsprogram. En gudason vars enda uppgift är att arbeta på Humanus. Denne Mikael bör förslagsvis komma ifrån Luleå då Umebor inte är riktiga norrlänningar.

Den gamle Mikael förvisas då till sitt enkla käll där han till sist får njuta av sitt oförtjänta otium (troligen börjar han med att läsa Dan Simmons Illium)och fokusera på sin nya blogg "den gamle Mikaels betraktelser från källaren"

"Han älskar att åka skidor"

Lördagen var ingen höjdare. Barca och Atletico förlorade medan Real firade nya triumfer.

Söndagen förgylldes däremot av Anders Södergren denne krigare som efter sitt silver VM-2003 kämpat i motgång fram till igår. Merparten av loppet präglades av Södergrens till synnes naiva tättdragningar och ingen kunde väl tro annat än att det ånyo skulle bli ytterligare en hedevärd 7:e plats eler något dito.

Men undrens tid är inte förbi, det svenska teamet hade för en gång skull prickat in vallningen och Södegren hade bäst skidor av alla. Slutligen finns tilfället att rycka isär tättklungan och bara tre har kraften att följa med. En anonym ryss, en meriterad italienare och den framtida norske skidkungen, alla tre suveräna spurtare.
En neslig fjärde plats för Södegren?

Icke i sista backen faller ryssen Legkov och italienaren DiCenta är slutkörd mot Northug fanns inget att göra men en mycket meriterande andra plats med mersmak blev det för Södegren. Som alltid hyllas för sin inställning och sportsliga uppträdande.



För det är precis som Anders Bomqvist säger: Han älskar att åka skidor. Det är vackert, det är enkelt och det blir inte bättre än så. Jag blev så tagen att jag efteråt råkade sätta mig ner vid ett H.O.R.S.E bord. Lyckligtvis gick det bra...

För övrigt: Kan det helt enkelt vara så att SAAB är ett dåligt företag och har varit så en längre tid? Även innan det onda amerikanska företaget GM tog över det och innan den snåla borliga alliansen fick regeringensmakten.

Till sist: Nuder lämnar riksdagen och "Robinson-Janne" ersätter honom. När man trodde att svensk politik inte kunde sjunka lägre...O tempora o mores.

Hic Opus, Labor Est

Jag gör som Karl X Gustav och beskriver mina försök till tillfriskande genom att citera ett stycke ur Aeneiden:

Lätt är nedstigandet i underjorden:
natt och dag står den öppen, mörka Plutons port;
men att gå tillbaka i sina egna spår och återvända till ljuset,
det är konst, det är vedermöda. (Hic Opus, Labor Est)



Tillfriskandet är verkligen mödosamt men jag är i alla fall på väg tillbaka in i de levandes skara även om det är konst och vedermöda. Ovanstående stycke handlar om när hjälten Aeneas frågar sibyllan i Cumae hur han ska ta sig ur dödsriket. Det kan således te sig något pompöst att citera för en enkel lärares konvalescens ifrån en vanlig, men ack så ihärdig, influensa. Speciellt om man läser fortsättningen:

Några få, gudasöner, har lyckats
antingen för att de har älskats av den välvillige Jupiter
eller för att de lyfts högt av sina egna lysande hjältedåd.

Det är förvisso högtravande men i mitt numera feberfria (om än svaga) sinne så knyter detta ihop det vi arbetade med i historian under höstterminen; antiken och svensk stormaktstid. Synd bara att vi inte såg alla avsnitten av Jag, Claudius.

En annan Mikael

Förkylningen har tagit över min kropp och jag går omkring i ett någon slags dvala. Det är endast min lutherska arbetsmoral och min kalvinistiska girighet som får mig att komma in till arbetet idag.

Det är således en annan Mikael på skolan idag. Borta är den energiske, jovialiske, sarkastiska, förhoppningsviss snälla och tidvis arrogante(?) Mikael. Denne har ersatts av en inåtvänd, tystlåten och något sorgsen Mikael.

Det är en annan Mikael på skolan idag...