Det kan alltid vara nyttigt att försöka sätta in sig i andras sätt att tänka. Speciellt då du har svårt att förstå hur de kan tycka som de tycker. Därför är det alltid nyttigt att inte bara läsa böcker skrivna av människor med ungefär samma åsikter som en själv.
På grund av detta och det faktum att jag njuter av att se Fox News kunde jag inte hålla fingrarna borta när jag såg Bill O'Reillys nyutkomna bok
”A Bold Fresh Piece of Humanity” på en Wal-Mart affär i Arizona nu i höstas. Bill O'Reilly är en konservativ ikon i USA och är programledare för det famösa (eller infamösa om man nu vill) tv-programmet O'Reilly factor.
En bokFörutom sin talkshow där O'Reilly utan dubier men relativt partiskt skoningslöst granskar ”makten” i sin ”no spin zone”. Tänk en konservativ Janne Josefsson gånger tio. Av det lilla jag sett av O'Reilly tidigare hade jag inga högre tankar om honom utan såg honom mer som en rabiat högerman.
Efter att ha läst boken och följt O'Reilly så har bilden nyansrats något. För det första Bill O'Reilly har faktiskt både utbildat sig och arbetat som journalist. För det andra O'Reilly är ingen politruk som många andra Foxmänniskor utan följer sin övertygelse och kritiserar såväl republikaner som demokrater (även om det naturligtvis mestadels är demokrater som får sig en känga). O'Reilly kritiserar till och med den numera så hyllade Reagan. O'Reilly följer sin övertygelse att som någon slags rättrådig man med sunda värderingar försöka avslöja ondska var den än finns.
I övrigt finns det inte så mycket positivt att säga om boken. Tanken med boken är att förklara O'Reillys politiska och moraliska åsikter genom att läsaren får följa hans uppväxt från att ha blivit kallad a bold piece of humanity fram till att ha blivit en maktfaktor i USA. Tyvärr är hans anekdoter från barndomen inte särskilt intressanta utan direkt torftiga, O'Reilly verkar faktiskt ha levt ett rätt så tråkigt liv. Inte heller förklarar de på något sätt hans utveckling (eller brist på utveckling) som människa. O'Reilly tycks ha bestämt sig för sina åsikter och tro (katolik) vid fem års ålder och sedan stått fast vid dem. Det man måste ge O'Reilly lite cred för är att han helt tog avstånd ifrån Flower Power rörelsen på 60-talet det kan inte ha varit lätt.
Det som slutligen får mig att distansera mig från O'Reilly är att han desavuerar Jerry Seinfeld, Larry Davids och David Chase skaparna av Seinfeld respektive Sopranos. Anledningen att han gör detta är att O'Reilly tror att de lurat honom och resten av tittarna i det sista avsnittet av de två tv-serierna. O'Reilly förstår dem inte.
”You may remember that in the final of Seinfeld, the wacky cast wound up in some small-town jail. It was not funny. After nine years of clever writing and brilliant comedic acting, Seinfeld`s closing act rivaled Petticoat Junction in witty payoff. So what the heck happened?”
Med tank på att båda dessa avsnitt är geniala (tillsammans med sista avsnittet av Six Feet Under helt klart det bästa jag sett på tv de senaste åren) så förstår jag ingenting. Har O'Reilly helt undgått att förstå dessa serier innan, han påstår att han njutit av dem fram till sista avsnittet och isåfall har han ingen bokredaktör som har kunnat tala honom tillrätta? Det finns tillfällen som man verkligen sätter kaffet i halsen kan det vara möjligt, tycker han verkligen så här?
Slutligen kan nämnas att O'Reilly har arbetat som gymnasielärare ett yrke han tyckte mycket om även om han såsom så många politiker ser yrket som ” a calling not a profession” (varför är det alltid folk som inte arbetar om lärare som har den inställningen? Kan det ha något med lönen att gör?) O'Reillys syn på ordning och reda är kanske lite annorlunda än här i Sverige….
One day a blond girl called me Bill in front of the class. This was against school rules, since all teachers were to be addressed as Mr., Mrs., or Miss. In my mind , the girl had intentionally misbehaved for two reasons: attention and the thrill of it all.
I had prepared myself for this. Before the school year started, I had mapped out a game plan to handle what was sure to be some challenging behavior. I was the new, young teacher on campus. Even in my callow youth, I knew boundaries would have to be quickly established or chaos would ensue.
Understanding that discipline is useless without respect (I think I got that from the Sidney Poitier movie To Sir, with Love), I coolly appraised the young girl who had just used my given name.
Miss Jones [an alias], why don`t you explain to the class why you addressed m by my first name when you know that is a breach of etiquette?” I kept my voice calm but authoritative. The “breach of etiquette” line threw her.
“Uh I don’t know, “
“So let me get this straight. You decide to break school rules, taking time away from the class, and you don´t know why? Am I understanding you?
Panic swept across the girl`s face, which was deeply reddening. Every kid in the class was staring at her. What started as an attempt to diminish the inexperienced teacher had somehow gone horribly wrong. She sat there mute.
“Okay, Miss Jones here´s what´s going to happen,” I said sharply. “You are going to write a five-hundred-word composition explaining your actions here today. This will be due tomorrow. If you behave yourself, I`ll keep your work private. If you do not, I will read it to the class. Are we clear?”
“Yes, Mr. O'Reilly.”
”Good”
That was it. Word of Miss Jones’s smackdown spread throughout the Pace campus like fire ants on spilled maple syrup. After that I had little trouble in the classroom. Every student in the school immediately understood that, when Mr. O. was involved, humiliation might be just one stupid comment away. 
Tuff lärareSlutligen kan jag ge er ett exempel på
O'Reilly i högform…
