Russiovision

Ja, jag ser ibland på eurovision. Jag följer det inte alltid men som samhällsnörd med suspekt musiksmak tycker jag att det är rätt kul att uppleva den kulturella potpurrin.

I år äger spektaklet rum i Moskva och redan innan tävlingen har Georgiens osubtila "We Don't Wanna Put In" satt eurovision på den politiska kartan.

Höjdpunkten i gårdagens semifinal var pausshowen där Rysslands nygamla stormaktsambitioner visades upp. Det började med det gågna årets framgångar, segrar i Uefacupen, Hockey-VM och Miss World. Smakfullt nog lämnades Georgienkriget utanför triumftåget. Sedan tog armékören över och sjöng klassiker ackompanjerat till diverse kosacker och balettdansörer. Den storvulstiga stormakten var tillbaka. Det hela avslutades med det kommersiella succeparet t.A.T.u (ett marknadsföringsunder) på sitt nonchalanta sätt framförde deras hit "Not gonna get us". tillsammans med armékören. Vilket budskap till den övriga världen....


t.A.T.u

Vilka låtar var då bäst? Som vanligt Turkiet och Armenien

Till Tobbe och Christoffer

Det finns mycket att skriva om rörande helgens La Liga.

Reals genomklappning, Barcelonas snopna triumftåg på camp nou, eller varför inte Atleticos heroiska upphämtning från 0-2 med en man mindre till 3-2?

Själv stängde jag av tv:n i vredesmod efter första halvlek då jag trodde att det stod 0-3 till Espanyol mot ett andefattiga Atletico. Barcas tapp i sista minuten må ha varit poetisk rättvist men icke desto mindre tungt, nu måste vi vänta en till vecka, hade redan gjort att helgens personliga framgångar och goda humör vänts till indignation. Atleticos första halvlek förvandlade indignationen till ursinne. Efter att förbannat Atletico blev jag åter inropad till tv:n när det plötsligt stod 1-2. En halvtimme och en missad offside senare var triumfen ett faktum. Nu har Atletico helt plötsligt grepp om den sista champ league platsen inför det hyperheta mötet mot Valencia. Vilken skillnad mot 2004 då jag tillsammans med bror och far på plats såg Atletico spela noll noll mot Espanyol då matchens höjdpunkt var Torres missade straff. Ödets hjul rullar vidare. På onsdag är det dags för Barcas första titel av tre detta år.


Hjälte

Hiddinks Hybris

Guus Hiddink hade tagit sig an och lyckats få ytterligare ett fotbollslag att bli en framgångssaga att lägga till triumfer såsom Sydkorea, Australien och Ryssland och ikväll var Barca totalt utmanövrerade. Skulle den nesliga historien upprepa sig? Barca utslaget med 0-0 0-1 och Man U- Chelesa i final.

Ett tafatt och ofarligt Barca som kan illustreras av den övertände Alves och dennes ballonginlägg.

Ett tungt, skärpt och farligt Chelsea som kan personifieras av en urstark Drogba.
Chealses frilägen övertrumfades endast av deras presumtiva straffar och sedan visas Abidal ut. Allt var förlorat, alla som älskar Barca grät. Sedan ett hopp. Hiddink får hybris och byter ut sin enda riktigt farliga forward Didier Drogba. Istället för 2-0 får Iniesta sitt läge. Ett ögonblicks briljans och den engelska hegemonin är bruten.

Memento Mori

Guus Hiddink är inte Gud men den lille vampyren är kung!

Triomf

Rankinglistor

Det är alltid kul att själv rangordna olika saker (bästa böcker, bästa VM och så vidare) lika roligt är det att läsa andras och kritisera. Niklas Ekdal har stuckit ut hackan och skrivit en bok där han rangordnar de 100 viktigaste svenskarna. Naturligtvis är detta en i princip omöjlig uppgift då den är så otroligt subjektiv. För att göra detta måste man först och främst definiera vad du menar med begreppen viktig och svensk.

Ekdals lista ligger på nätet och det finns mycket man kan diskutera. Är Astrid Lindgren verkligen Sveriges näst viktigaste person genom alla tider...osv...

Det mest överraskande namnet är emellertid trettondeplacerade Oden en förmodad hövding som ska ha levt mellan år 170-240. Vad det finns för källor på att denna Oden ska ha levt och varit förebild för Asaguden med samma namn förutom Thor Heyerdahls tolkning av Snorre Sturlussons Ynglingassaga kan man undra. Det finns nämligen inga. Det är så att man tar sig för pannan.




Viktiga svenskar

pre-Red Alert

Tobbe och Christoffer har varit på mig om ett blogginlägg angående Red Alert så vi glömer fotbollen (starkt jobbat MFF), valborg (starkt jobbat studenter) och svininfluensan för ett tag och fokuserar på dataspelens underbara värld. Denna blogg var tänkt att handla om Red Alert men allting har ju sin förhistoria och min förhistoria när det gäller dataspel heter shoot ´em up. Passar detta inte kronologiskt så kan jag bara konstatera att Umeå under 90-talet var postmodernistiskt, det var innan vi gick in i den postlitterära perioden.

Det finns ett antal dataspel jag ägnade en stor del av mitt liv åt under 90-talet. Det första var självfallet Wolfenstein 3D (1992) ett av de absolut första first person shooter spelen i historien. Spelet gick ut på att skjuta en massa nazister i ett slott. Hemma hade vi inte tillräckligt med datakraft för Wolfenstein utan det fick bli hos en klasskompis. Mycket roligt även om den riktiga inlevelsen saknades kanske för att vi alltid satt fyra stycken runt datorn...


Efter Wolf så följde det spel som gav den största spelupplevelsen för mig någonsin DOOM (1993). Sommaren 1993 ägnades åt att smyga in hos en bortrest granne och spela DOOM. Ibland med kompisar, ibland utan, alltid med förevändningen att jag ska ut i det fina vädret. Grafiken och spelupplevelsen var helt annorlunda än i Wolfenstein ID Software hade tagit dataspelen till en ny era.


Sommaren 1993 handlade om att såga ihjäl helvetesyngel som inträtt vår värld genom teleporteringar mellan Phobos och Deimos.

Nej nu är det mat...

Ännu en dag

Dagen börjar som vanligt med en kaffekopp. Denna gång kärleksfullt tillred av Stefan då kaffetitanen Kenta tyvärr blivit sjuk. Morgonen fortsätter med ännu en djup pedagoisk diskussion elegant utfört av herrarna Sander och Nordqvist och nu sitter jag här med kaffekopp nummer två och funderar över livet.

Som brukligt är har det påpekas att det skrivs för mycket och för lite om Kung Fotboll på min blogg. Själv är ja bara nöjd över att då och då kunna producera en bloggtext. Det är inte lätt att hålla igång en blogg fråga Stefan. Detta beror inte på att det har sinat i idébanken ja har fortfarande mycket att säga, tror jag, utan helt enkelt att det tar tid att skriva och det händer en hel del nu både utanför och inne i Humanus trygga käll.

Idag hade jag faktiskt tänkt skriva om just fotboll eftersom det var gårdagskvällens höjdpunkt. Det började bra då IFK klättrade upp till sin rättmätiga plats i allsvenskan. Jag hade planer på att skriva en blogg om hur gudasönerna i Barca föndrade de dödliga i Chelsea. Nu ville Fru Fortuna och mannen i svart annorlunda och Barcas halvgudar visade sig till slut vara vanliga dödliga. Kanske kan Browns höjda skatter och Pundets svaghet till slut bryta Premier Leuages dominans i Europa.

Om vi lämnar fotbollen så kan vi konstatera att Obama har om inte lyckats uppfylla de mest messianska förhoppningarna, himmelriket är ännu inte här, så gjort en väldigt bra insats så här långt. Kanske kan vi slutligen dumpa Bush-Blair eran till historiens skräphög. Någon som jag trodde legat på ovan nämnda skräphög ett bra tag visar sig vara aktiv i allra högsta grad Kenneth Kaunda välkommen tillbaka!!!!

Helg VII

Skolan töms sakteliga här kommer lite prov på sann poesi:

On election eve last November, the little city of Manassas, Virginia became the improbable Woodstock of Generation Obama as thousands gathered to hear their candidate close his almost two-year-long campaign with a final appeal for ‘Change in America’. It was a grand finale orchestrated with considerable self-confidence and irony. Although Manassas (population, 37,000) retains blue-collar grit, the rest of Prince William County (380,000) epitomizes the greedy sprawl of the Bush era: a disorganized landscape of older townhouses, newer McMansions, faux-historical shopping centres, high-tech business parks, evangelical mega-churches, pariah islands of apartment housing, and melancholy vestiges of a graceful Virginia countryside. Assuring the County a prominent footnote in Tom Clancy novels, its southeastern corner is annexed by Marine Corps Base Quantico and the fbi national training centre.

As the Dixie edge of ‘Los Angeles on the Potomac’ and the seventh richest large county in the United States, Prince William is precisely the kind of ‘outer’ or ‘emergent’ suburb which Karl Rove famously mobilized to re-elect George W. Bush in 2004. [1] Indeed, since Nixon’s victory over Hubert Humphrey in 1968, the Republican Party has counted on Sunbelt suburbs like Prince William County to generate winning margins in national elections. Reaganomics, of course, was incubated in the famous tax revolts that shook suburban California in the late 1970s, while Newt Gingrich’s 1994 ‘Contract with America’ was primarily a magna carta for affluent voters in Western exurbs and New South edge cities. Even as the suburbs aged and densified, the Republicans drew power from the contradiction that ‘post-suburban Americans remained resolutely anti-urban even as their world has become increasingly urbanized.’ [2]