Under återstoden av året kommer jag att blogga om Israel-Palestina konflikten, jag börjar med att damma av min reflektion rörande kriget i Gaza 2008-09
Pär Nuder beskriver i sin bok (Stolt men inte nöjd) Sveriges roll i fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina 2000 (innan den lika famösa som fruktlösa dito på Camp David samma år). Nuder var inte bara delaktig i dessa utan har ett särskilt förhållande till Israel då hans bäste vän är just Israel. Nuder beskiver den religiösa (och för många sekulariserade svenskar svårförklariga) dragningskraften i Jerusalem. Jag har själv känt den då jag besökte staden just samtidigt som ovan nämnda fredsförhandlingar i Camp David. Då dessutom staden blivit ännu mer religiöst präglad sedan dess (fler ultraortodoxa judar flyttar in medan de sekulariserade israelerna rör sig mot Tel Aviv) måste staden vara en väldig märkvärdig upplevelse just nu. Studiebesök där i vår?
2008 slutade och 2009 började just med den eviga konflikten mellan israeler och palestinier, denna gång främst mellan Hamas och Israel. Några israeler och många palestinier får sätta livet till i denna tragiska spiral. Vems är felet? Vilka är de goda och onda i denna konflikt? Det är faktiskt precis som Nuder skriver. Båda har rätt! Utifrån vems synvinkel du argumenterar kan du komma fram till att ”vi” har rätt. Det är just det som är problemet i hela denna konflikt. Sedan finns det naturligtvis en enorm mängd olika aktörer och förutsättningar som hela tiden komplicerar det hela. Båda har rätt (till viss del) även i denna senaste kraftmätning.
Gaza 2009 När Barak Obama besökte Israel i juni 2008 sade han
”If somebody was sending rockets into my house where my daughters sleep at night, I am going to do all in my power to stop that. And I would expect Israelis to do the same thing” Obama är för övrigt stark Israelanhängare även om denne inte nämnde Israel som en av de USA´s tre viktigaste allierade på en fråga (vilket han snart fick ångra i det extremt Israelvänliga USA). Just detta använder Israel som argument: Vad hade du gjort om någon skickade raketer mot dig och dessutom säger att du inte har något existensberättigande? Vilket i sig är ett bra argument vad hade en svensk regering gjort om Danmark började beskjuta Sverige med raketer och sa att Sverige borde förintas (liknelsen haltar Pehr Gahrton använder i dagens Sydsvenskan istället hade du bombat ett hus i Malmö bara för att ta ut en mördare, även denna jämförelse missar sitt mål men illustrerar hur lätt det är att misstolka varandra).
Nu är ju sanningen lite mer komplicerat än så. Israel har isolerat Gazaremsan från omvärlden vilket gör att befolkningen lider oerhört. Hamas kan således hävda att de är de som blir anfallna av Israel. Att sedan Israels attack har mer med valkampanj (val i februari regeringen med Kadima och arbetarpartiet i spetsen måste visa sig tuffa för att ha en chans mot högerpartiet Likud, anfallet mot Gaza har redan visat sig ge resultat) och att visa att de fortfarande trots debaclet i Libanonkriget 2006 är att räkna med är en annan sak.
Hur det hela slutar är svårt att sia om. Israel kan knappast ockupera hela Gazaremsan men kan kanske förhandla fram ett för Israel förmånligt fredsavtal med ett isolerat och kanske till slut stukat Hamas? Eller så blir det liksom 2006 en triumf för fienden (då Hizbollah nu Hamas), Hamas situation är dock något sämre än Hizbollah, hur mycket sämre är svårt att säga men den som lever får se. För att följa utvecklingen rekommenderar jag Nathan Schachars krönikor på Dn.se eller varför inte Al-Jazeera alternativt Jerusalem Post
